Jag har dyslexi, några kanske vet det och andra inte. Jag fick reda på det för mindre än ett år sen, men jag har ju haft det hela livet så klart. Jag har aldrig tänkt på nå sånt, jag trodde jag bara var skit dålig på att skriva, att jag läste långsamt, att jag hade helt enkelt svårt för vissa saker. Mårr jag dåligt av de? Nej, har aldrig gjor och kommer aldrig att göra det. Visst jag har mina utfall då och då när jag inte kan stava vissa ord. Men jag hade tydligen ett bra minne som gjorde att jag kom ihåg hur det stavades allting... Och det kom en data på. Om jag ska förklara hur det känns ibland när man har en dålig dag (jag har sämre och bättre dagar.) så är det som att jag är fast lindad runt ett träd och ska försöka springa där ifrån... alltså omöjligt. Men jag har min familj och kompisar som alltid har hjälp mig. Speciellt min mamma, som har gått igenom allt med mig.

För er som inte vet vad dysslexi är så är det skriv och lässvårigheter, alla har olika grader i dyslexi och allt sätts i siffror 1 är sämst 5 är du normal eller där du ska ligga och 9 är du begovad. I skrivning och stavning har jag 1 som är olindrig och i läsning har jag 3 tror jag att det var som är lindrig. I läsning har jag så pass högt för att jag fortsätter att läsa även om jag har svårt. Gahh det låter som jag har världens sjukdom, men jag skriver detta för att jag tycker att ingen borde skämmas över att ha det och om man är sämre på nånting är man bättre på nånting.

Mång dyslexier, dyslektier... (vet inte hur det stavas :P) slutar ofta med att läsa och skriva, nu när det finns så pass bra hjälpmedier, men jag slutar inte! Jag vill inte tappa den förmågan att kunna läsa och skriva, jag gillar det och det är därför jag gör det. Visst är det skönt att ha min mac som jag har haft nu i skolan vissa dagar, medans andra dagar vill jag bara skriva. Det beror på mina bättre och sämre dagar. Jag hoppas att ingen skäms över att ha detta eller att ingen säms över nåt annat, då blir det till ens svaghet, vänd det till någt possitiv ovh hitta styrkor för det har vi alla.

Hej, det var ett lååångt tag sen jag satte mig ner för att skriva av mig. Jag har haft så sjukt mycket i skolan, alla nationella, prov, inlämnings uppgifter... Så jag bestämde mig för att lägga ner all min tid på skolan, sen så slutade jag till och med som assistent för att jag hade fullt upp och jag var mycket sjuk under en period. Men nu är jag på spåret igen och blää vad mycket jag har hittat på. Jag orkar inte skriva allt som har hänt utan det är mitt egna lilla kapitel, bara för att jag orkar inte skriva, haha. Nej men jag ska testa nu några dagar för att se och känna om jag verkligen vill, för jag har saknat att visa upp foton som jag är nöjd över och jag vill skriva... Jag älskar att skriva även om det är svårt, lixom vem kan stoppa mig förutom mig själv?

Jag har klarat mig bra detta år, jag har haft lite ont i magen av stress från soaren och allt i skolan, men det var inget mot hur det var förra året till julen, jag krävde mer av mig än vad jag kunde och det kör slut på en. Men jag har lärt mig av det. Sen tycker jag själv att jag har utvecklas i min kreativa sida alltså min ritsida (om man kan säga så?) Jag har lärt miya grejer och fått nya grejer. Sen är jag inte längre 15 år utan 16 hela år!

Snart är det skolavslutning och nu sista veckan händer det massor, dock kommer jag göra ett inlägg om det sen, men jag har köpt en knlänning till skolavslutningen, en till middagen och en byxdress med långa ben till grönalund! Jag är så taggad samtidigt som jag är så ledsen över att sluta nian, jag kommer sakna alla så jävla mycket!